POESI
Detta är min poesisida. Här finns de bästa av mina dikter och kortare prosastycken som jag skrivit under de gångna åren. Är en obotlig romantiker, och om någon tycker mina texter är gammalmodiga, så tar jag det som god kritik, för det är precis det som eftersträvas. Är allergisk mot innehållslösa stilexperiment och språkliga krumbukter utan skönhetsidealet som främsta motivation, även om den också kan rymma smärta och existentiell ångest. Det kan finnas stor skönhet även i lidandet, om det uttrycks med lidelse och passion.
Här finns också ett antal erotiska noveller, vilka förhoppningsvis på ett smakfullt sätt utforskar denna för de flesta så viktiga del av livet, en del som dock tyvärr exploaterats och exploateras på ett smaklöst, vulgärt och många gånger kriminellt sätt. Jag talar förstås om sexualiteten, denna obändiga och oerhörda kraft, som dock, på känt mänskligt manér, också kan användas för förtryck och övergrepp av den mest fasaväckande sort. Så icke här. Här hyllas denna urkraft, själva livets förutsättning, även om jag inte ryggar för de mer utmanande uttrycksformerna.
Enjoy!
Alla texter © Ulf Claesson
Här finns också ett antal erotiska noveller, vilka förhoppningsvis på ett smakfullt sätt utforskar denna för de flesta så viktiga del av livet, en del som dock tyvärr exploaterats och exploateras på ett smaklöst, vulgärt och många gånger kriminellt sätt. Jag talar förstås om sexualiteten, denna obändiga och oerhörda kraft, som dock, på känt mänskligt manér, också kan användas för förtryck och övergrepp av den mest fasaväckande sort. Så icke här. Här hyllas denna urkraft, själva livets förutsättning, även om jag inte ryggar för de mer utmanande uttrycksformerna.
Enjoy!
Alla texter © Ulf Claesson
TILLSTÅNDSCIRKEL
I en oansenlig grav
invid den gamla sockenkyrkan,
just där skogen vaktar, mörk och tung,
vilar barnet mitt, vars liv ej tilläts blomma,
och ändå porla bäck och kvittra fågel blå
min själ till en sorts ro, kan någon
det för mig förklara?
VÅRDRÖM
Det var vår, flickan fyllde sjutton år,
och på efternatten togs hon med,
i drömmen, till en vidsträckt strand
där matadorer satte hennes kropp
i brand, med näsborrar vidgade
i erfaren triumf.
Med bestämdhet och pregnans,
och en välanpassad kryddning
sträng och sinnlig dominans,
visade de vägen till en njutning
som hon inte riktigt
vetat fanns.
Om morgonen så frågar hennes mor,
"hur är det fatt, du tycks ha mognat tio år
över en natt, hände någonting igår,
någonting som jag bör veta?"
Men flickan, hon som nu är kvinna,
bara ler, tar tacksamt mot de gåvor
modern henne ger, går sedan fram
till fönstret, öppnar det mot våren,
rätar stolt uppå sin unga, starka rygg,
och viskar, "Livet, nu med klara ögon
jag dig ser."
TRÄDNOVELL
Vid kärrets strand,
strax under Orions bälte,
där vindarna viskar om natten,
ser sig en nyfödd musunge nyfiket kring;
orädd går den ut i mörkret, rakt i famnen på
en uggla, vars egna ungar just sett nattens ljus
vid kärrets strand,
strax under Orions bälte,
där vindarna viskar om natten.
FORMER OCH SKEENDEN
Ingen minns längre när det började, men en kväll hade en ensam nattvandrare iakttagit rörelser vid mynningen till ett stenbelagt dike som gick under en smal gata i en anonym del av den lilla staden. Dagens klara ljus hade inget avslöjat, men i skymningen började vaga rörelser kunna skönjas en bit in i diket, som om en hög ruttnande kläder fått liv. Trakten, ett sedan länge övergivet industriområde, blev snart ett utflyktsmål, dit man begav sig för att se vad det var som varje kväll rörde sig inne i det stenlagda diket bland fjolårslöv och kvistar, men inte syntes i lampornas eller solljusets hysteriska klarhet. Det var skymningen som startade det hela. Dagens död gav natten liv på ett sätt som ingen hade kunnat förutse.
Snart började emellertid en oro och ängslan att spridas igenom den lilla staden. Vaga och oprecisa rykten om lika vaga och oprecisa fenomen började dyka upp lite varstans; man sa sig ha sett oförklarliga rörelser i allt från buntar med smutstvätt till formlösa skräphögar inne i trånga gränder som inte ledde någonvart och som därför sällan besöktes av någon. Barnen fick sömnproblem, deras drömmar fyllda av formlösa gestalter som rörde sig hotfullt i dunkla miljöer; kvinnor fick missfall eller började abortera, då deras foster börjat uppvisa rörelser som inte hörde hemma i en frisk värld; och männen såg rörelser i stadens lilla å, som om någonting i bottensedimenten sökte frigöra sig ifrån ett långvarigt frihetsberövande. Staden fylldes utav viskningar och rop, rörelser och hysteri, inte minst från de som tyckte sig se hur byggnader och gator börjat skifta utseende i skydd av nattens mörker. Och vid det gamla diket, där allting börjat, hade själva luften förtätats och börjat anta formen av någonting som ingen ville kännas vid.
Man beslutade sig för att riva upp den aktuella vägsträckan och ta bort det gamla diket. Strax upphörde fenomenen och lugnet tycktes återvända till den lilla oansenliga staden som så abrupt drabbats av ovälkomna skeenden.
Men snart började det viskas om att en nattvandrare sett obehagliga rörelser i en hög ruttnande tidningspapper under en illa upplyst, sedan länge övergiven, gångbro i en avlägsen utkant av staden. Och strax kom den första rapporten om att en anonym liten sidogata mystiskt försvunnit under natten..
MANNEN I KÄLLAREN
I en alldeles särskilt liten källarvåning, undangömd mellan rader av lutande gamla hus, där skitiga fönster likt demenssjuka ögon ser ut på andra rader av lutande hus, där skitiga fönster likt demenssjuka ögon upprepar grannhusens meningslösa existens, bor en liten, liten man. Han samlar meningslösa ting till ett meningslöst konstverk, som ska representera den absoluta meningslösheten. En skulptur av halvruttna brädor, gammalt oläsligt tidningspapper, färglösa kläder från bakgatornas rännstenar och oidentifierbara ting sätts samman med rostig ståltråd.
En sen eftermiddag på det lilla, lilla torget som står mellan raderna av lutande gamla hus, där skitiga fönster likt demenssjuka ögon ser ut på andra rader av lutande hus, står den där, den meningslösa skulpturen, inramad av dunklet som alltid råder, formlös och meningslös, älskad av ingen, hatad av ingen, nej, vare sig förstådd eller missförstådd av någon. För ingen ser den. Den försvinner i den planlösa meningslöshet som präglar allt och alla här, i den lilla undanskymda stadsdelen med de lutande gamla husen, där alla som bor undrar hur de hamnat där, och varför.
Ett grått disigt regn börjar falla. Och i denna meningslösa avslutning av ännu en tom dag som gått från grått morgondis till regnig eftermiddag, stängs dörren till en alldeles särskilt liten källarvåning, någonstans långt in bland raderna av lutande gamla hus, där skitiga fönster likt demenssjuka ögon ser ut på andra rader av lutande hus, och den lille, lille mannen sätter sig i sin gråa, slitna fotölj för att, ännu en kväll, titta på den tomma tv-rutan, där hans eget rum ses reflekteras, liksom
han själv, och i det tätnande mörkret roar sig den lille, lille mannen med att börja gråta. Som så många gånger förr.
THE WHISPERING
As far away as thoughts can reach, in some long-forgotten basement, way out beyond the furthest cosmic rim, covered now by eldritch soil, where once a strange old house did stand, and where an odd little being lived; where the winds of Time have ceased to blow and space itself seems hard to grasp, the immensities too big to even contemplate; in hidden basements on starless worlds, where Hell itself is but a joke, where Time and Space are just about to freeze, and life is but a rumour, vague and silly, where all that may have lived, long-since have died..
..there is a whisper
soft
like snowflakes falling in a basement without floor
down, down, forever down
..towards new dark mysteries, where another whisper can be heard, in some long-forgotten basement, way out beyond the furthest cosmic rim, covered now by eldritch soil, where once a strange old house did stand, and where an odd little being lived.
HUDNÄRA ORD
Låt mig täcka era kroppar med min egen, allra ärligaste kärlekspoesi; låt mig bli lyrikens Claude Monet, färgstark, impressiv och impulsiv, redo att er mjuka hud förföra och förära, med ord som endast dårar kunna missförstå; låt bröstens skönhet bindas samman utav ord likt gångbron uti Giverny; låt skötet ramas in av glödande versaler, likt vallmofältens rosa gördel; låt ryggen, stark och stolt, likt matadorens, ej heller olik katedralen i Rouen, smekas utav ordstäv formade av kärlek och respekt, i den rödaste av skymningar. Så skapas bok med både rygg och hjärta, och när tyllgardinen lyfter sig bekräftar nattens lekar det som vardagsfilosofen länge vetat om, att just i möten mellan människorna skapas Gudens främsta konstverk, kärleken.
ROPET
Längst ner på botten av ett övergivet hisschakt, i en aldrig sinande frånvaro av ljus, i en byggnad på en öde hed som sedan länge varit tom, till och med på minnena av de som en gång bodde där, där nere rör sig något, vagt till formen, under svaga kvidanden, något som vill ut i ljuset, ett ljus som blivit det förvägrat under alla år som byggnaden på den öde heden varit tom, till och med på minnena av de som en gång bodde där.
ATT TÄNDA EN DÖENDE STJÄRNA
En natt, då vinden bodde bland mäktiga tallar, och Vintergatan spände sin båge över zenit, viskade någon förtroligt till mig om de mystiska världarna bortom Skorpionens stjärnbild. En åldrad sol spred där sitt bleka dödsljus över bortglömda städer, där blott kvinnor nu levde. Med hänryckning sökte de blidka den döende stjärnan, på vars mörknande yta en sista vulkan, likt ett blödande öga, vittnade om hettan som en gång funnits där. Och när kvinnorna slungade sin extas mot solen sprack dess yta upp i nyfunnen hetta, och ånyo fick ljus och värme skänka liv åt de mystiska världarna bortom Skorpionens stjärnbild, om än för blott en kort sekund i evigheten.
DESCRIPTIVE TRAGEDY
"Is that your house I see
on fire
in the distance?"
"Oh yes, I do believe
some thunder whispered by."
INVITATION TO JOY
Make love to me tonight
as stars keep raining down
in frozen showers
never ceasing
as we make love tonight
EROTICA
The vividness by which
you move your hips
across my lips
reminds me of the day
the mountains sang
of roses
DOVT KLINGAR TIDENS KLOCKA
I djupet,
bakom mörkret,
hörs en klocka slå,
dov som döden,
i efterklangen
bryts vi ned
TACKSAMHET
Du kom till sist,
likt en vårvind
utmed Seine
ORGASM
En rörelse i kvantmekaniskt hav,
med konsekvenser
för oändligheten,
dess klang, odödliggjord,
likt en ängels bronsbasun.
ORD MEN INGA VISOR
Varför sjunger inte svalorna vid
Vintergatans ändhållplats? Fanns
de bara då vi lekte, huden fuktad
utav nakenhet, inunder
regnbågens fontäner?
UNDER A STRANGE NEW STAR
Do you remember that strange red star in the east? It was that odd and eldritch night, when the winds sang their broken Hallelujah to a new-born boy, that a strange red eastern star was seen, new to man and beast alike. As my Mother's birthpangs grew, and I bled forth, the star grew ever redder, changing only when Death came a-visiting, and the new-born baby's cry was heard. It was then, they say, that the star turned blue, to shortly disappear into the lands of myth and legend. But there are those who still remember that strange red star n the east.
STRANDPROMENAD
Ur kvällens dunkel, i vars mjuka hjässa stjärnor sig ånyo spegla, stiga havens vilda myter fram, minnen som blott vågor och koraller känner; de viska om sedan länge glömda städer, nu dolda uti avgrundsdjup, dit ljusets spröda glädje aldrig når, en gång befolkade av väsen mänskligt öga aldrig sett; stigen ur de döda djurens eget gravkapell höjer sen korallen stämman sin, med vittnesbörd om långt förgången tid, gammal redan när den första ödlan såg sig stumt omkring. Ur detta nås jag av en insikt om att människornas tid är kort, och jag beger mig skyndsamt hem, där kärlek, ljus och värme ännu blott ett litet tag, förhindrar det förgångna att förena sig med framtiden.
THE QUEEN'S TALE, a oriental fantasy
She stole into my room, like dawn across the land, mesmerizing as the colors of Alhambra, the hills of Lebanon, and the taste of dew-wet grapes, garments left upon the golden tiles, like memories of long-departed dreams, coming gently, yet with movements like a panther, eyes ablaze, nostrils flaring like the wings of birds, and skin as soft as peaches on a baby's lips. She touched my bosom, whispering, as to a wind, "bring me now your hurricane, sweet Queen." And I took her then and there, and we were lost onto the world, hidden in crevasses of our passion. And when the guards, their scimitars ablaze, came deep into my golden room, alerted by our cries, they found it empty, and left it, much bewildered, but we continued making love, hidden, gone and blown away in the crevasses of our passion.
THE LIZARD
The winged lizard rode the winds and brushed the stars with its breath. Fresh from a strange egg it rose and saw the world with eyes that knew no darkness, only different shades of light. Strong as the rocks under its body it saw a human female far below, and descended, stepping upon the ground light as a feather, taking the form of a man, as was the ways of its species. The woman cried out at first, then, seeing the strong body, as if made of bronze, and the erect manhood, its slit ready to spew forth the white wine of life, she sank down upon the soft, soft grass, blueish in the haze of dusk, and offered up her body. The lizard-man took possession of her with all his might, giving her pleasure so intense it broke her back, which snapped like a twig, her sharp cry of pain arousing him to spew forth his seed, filling her now limp body with life, which grew faster than dewdrops on a summer's morn, and shortly a lizard was born and greeted its father and ate its mother, then ascending the skies, riding the winds and brushing the stars with its breath. Shortly thereafter it saw a human female far below, and the ancient voices of life and death began its cruel song again.
DEN STORA MASKERADEN
I timmar byter vi masker med varann, fula, vackra, små, stora, manliga, kvinnliga, neutrala, färgglada, svartvita, erotiska, kalla, nya, gamla, till synes helt omedvetna om konsekvenserna, för att någon gång i gryningen märka att våra egna anletsdrag helt skalats bort, och blott runda klot nu skriker ut i natten, en natt som strax ska avklädas sitt eget ansikte och ersättas av ett nytt, i denna evighetslånga maskerad.
KROPPSSÅNG
Låt fly dina kläder, ge dem till vinden,
nu när du står här i naken triumf, ditt hettande sköte
likt flod fylld av gyllene karp;
med näsvingar välvda, likt örnarnas vingspann,
klinga ett tremolo ut ifrån livets basun,
färgat av tungornas rusiga sötma, och utropa,
kom, låt oss älska, och åter besjunga de rosor
som växa ur urskogens mull
HEY, WOMAN!
Hey, woman,
let fly your hair,
let storms caress,
and gently undress,
then sweep you off your feet,
like the lovers you will meet,
when they celebrate
Your Majesty
ORD MED INVÄVD RODNAD
välvt motstånd, rörelse mot mittzon
omfattande befrielse, som när vintern krossas
emot vårens brospann
fåglar flyger fritt i rosa regn,
röster famlar uti natten, och
välvt motstånd sjunker
mot skymningen
PERSPEKTIV
eskalerande bränningar,
men i djupet undrar fisken
varför himlen är så turbulent
TRÄD, IS OCH STENAR
"Minns du," frågar den tusenåriga eken, "när isen låg tjock över landet?"
"Nej, min son," svarar den femtusenåriga eken som står tätt intill. "Jag föddes för sent. Min farfar var själv blott ett ollon då, nyss fallen, ja, skakad av vinden, och hitburen upp på en hjortkalv, och rotad, för så länge sedan. Fråga istället klippan där borta, hon som i stolthet reser sig upp över tall och gran."
Men klippan hon tiger, minnena helt hennes egna, allt medan vindarna drar genom hedar och snår, ivrigt viskande om den där tiden, avlägsen nu, när isen låg tjock över landet.
BILD, BARA
så små, dina händer,
kupade kring näktergalens sång,
just när våren övergår i sommar,
och poeten famlar
efter ord
FJÄRRAN NÄRHET
undflyende,
likt sommaren,
närheten som dog
med rosorna
MIDNATTSKÄLLAREN
Långt där nere rör sig någonting
som inte borde vara där,
och jag är ensam hemma.
REFLEKTION I REGN
När regnet faller, försvinner reflektionen utav dig från skogens gamla tjärn, den som ligger dold bland mossbelupna granars andetag, och där du alltjämt ligger död helt död, och korpen hackar i ditt hjärta rött, helt stilla nu och alldeles utan smak.
THE SPACE TREES
Far above the Milky Way, on planets old as Time itself, strange trees grow, their seeds collecting radiowaves from the multitude of worlds humming in the galaxy. These seeds are then blown outwards, way, way beyond the furtherst rim, to sow new worlds with life and thought. Those who once designed the trees are now forgotten, even by the trees themselves. But maybe their descendents still live on, in murky caves on some abandoned world, way, way beyond the furtherst rim, their once great Race now gone to seed.
THE WOUNDED DEER
And behold, I saw a wounded deer,
down by the creek, its waters clear,
where winds, most fair, make lilies
nod and hear, that deer's most
plain and acrid tear
"Woe is me," She cried, "my soul is bound,
my body found, with blood and grime
upon its mound."
"Wherefore cries thou?" both wind and waters asked,
"Thou art fair; not even starry heavens can
with thee compare."
"My happiness is vain," She cried,
"my name is Woman, and my
freedom slain, at the hands
of pain."
At this both wind and waters ceased,
and the lilies left their whiteness
by the side, withering to die,
and the deer lay also down
to die, now free at last,
from the viciousness
of men
NÄR HIMLARNA BLÖDDE
Jag minns den gången när himlarna blödde av norrsken, här nere i söder. Jag stod på mitt älskade berg, vid västkustens kargaste kust, och såg en öppning i natthimlen ovanför mig; från dess kanter rann floder av rött, grönt och gult, utmed skyarnas glasklara väggar. Glädje och samtidig känsla av oro präglade mig den där kvällen, trots att jag visste vad det var som jag såg, för jag kände mig liten och bräcklig, när himlarna blödde av norrsken den gången, här nere i söder
STJÄRNLJUS I HENNES ÖGON
Bortom stadens yttre gräns, vid kanten av den stora skogen, dold i mörkret skänkt utav den långa hösten, står en flicka med ansiktet vänt mot den yttersta av gränser, liksom i en gest av vördnad och respekt. Hon har stjärnljus i sina ögon och andakt i sin själ, och ropar, "se, jag lever i den natt som ingen ände vet men räds ändå icke mörkret". Hon får inget svar, men vänder ändå hem med glädje i sin själ, ty under denna korta stund så har hon stjärnljus i sina ögon
PÄRLAN OCH MULLBÄRSTRÄDET
När månen red på ostanvinden första timman efter midnatt, någonstans under Orions bälte, steg du fram ur mullbärsträdets doft, naken som en pärla
När månen red på ostanvinden andra timman efter midnatt, någonstans under Orions bälte, tog jag dig, din navel som en skål med uppvärmd kvinnohud
När månen red på ostanvinden tredje timman efter midnatt, någonstans under Orions bälte, ropade du ut din lust, likt glödgat glas i tusen färger, format likt ett valv
När månen red på ostanvinden fjärde timman efter midnatt, någonstans under Orions bälte, fyllde jag dig med mitt vitaste vin, dina naglar i min hud
När månen red på ostanvinden femte timman efter midnatt, någonstans under Orions bälte, försvann du in i mullbärsträdets doft, naken som en pärla
MIDNATTSKÄLLAREN
Djupt där nere rör sig någonting
som inte borde vara där,
för jag vet att jag är
ensam hemma.
EN SEN NATT
En natt, då människornas desperata dårskap drivit mig ut ur staden, greps jag utav hänryckning, och föll igenom canyons av ljus och flög strax i flock med smaragdgröna rockor, högt ovan brokiga landskap där vulkaner föddes i ungdomligt övermod. Rockorna talade till varandra via skratt vilka likt silverklockor följde mig på färden. I fjärran sträckte sig byggnader i regnbågskrud sig upp mot stjärnorna, Rockornas hem eller ofantliga ruiner? Silver-skratten rymde inga svar, utan följde mig bara till nästa ställe..
...en grön strand vid en rosa ocean. Starka vindar förde med sig berusande blomdoft ifrån milsvida slätter. I havet badade kattliknande djur med purpurröd pansarhud och slanka kroppar. Några av dem älskade oblygt i kristallsanden och jag kände ekon av deras glädje. Det var känslor framförda utan skam, och frid genomsyrade världen, vars namn var Förnöjsamhet, något som inte varade länge för mig..
...då Jag strax svävade fram mellan kilometerhöga byggnader av blå brons, dess fönster fyllda av mässande ansikten. På marken pågick ritualer till främmande gudars ära, där slingrade sig ting bäst lämpade för skuggorna. Så skönt att snabbt få lämna detta..
...för rymdens svara extas och Orions Gudinna, en milshög bronserad syrsa med en tigers huvud, på flykt undan den söndriga sol som en gång värmt hennes tillbedjare. Nu tog Hon farväl av dem, liksom av Vintergatans hemtama närhet. De tusen ögonen såg ut mot den eviga natten i blind kontemplation, mot öden om vilka ingen kunde veta något. I rymdens katedral mediterades det över detta, allt medan gudinnan närmade sig det intergalaktiska mörkrets ofattbara ensamhet. Och jag reste vidare..
...ut mot världar där palats av silver på gyllene ängar vittnade om okända konungars ärofulla härtåg, där mardrömmar vävdes likt nät över Helveten där främmande varelser krälade, där ljusväsenden formade enorma bokstäver med sina kroppar, som endast de själva förstod innebörden av, där det tog De Mumlande Bergen vid De Viskande Stjärnornas Kust tusen år att fullfölja en tanke och där märkliga krig utkämpades över ideal som en människa aldrig skulle förstå, om hon ens hade evigheten på sig. Hur värdera allt detta? Alla begrepp föll samman och jag gav upp försöken att begripa..
...istället kastades jag ut över ljusåren, in i stjärnors dödskamp, ut över tunna stoftmoln och in i exploderande stjärnhopar som fyllde himlarna, osynliga för de varelser som flög, kröp och hoppade inför mina ögon.
I ett fulländad skeende förvandlades det som människor felaktigt kallar Alltet till ett ansikte där Rummet utgjorde Dess stomme, galaxerna Dess hud och allt levande Dess sinnen. Och i de svarta hålen doldes Dess egenartade tankar. Överallt begrundade denne Någon sitt konstverk. Och bland alla vibrerande strängsymmetrier som utgjorde Dess själ planerades det ivrigt inför framtiden.
Jag återbördades till människornas värld och nu står jag här, med min kosmiska vision, vid randen av en mörk skog en höstkväll, långt ifrån människors alltmer desperata idioti, och vet inte vad jag ska säga
TEXT MED MÄRKLIGT INNEHÅLL
När jag finner livet tomt och meningslöst, så drar jag ut en hemlig byrålåda, ur vars mörker det svagaste ljus strax stiger upp, ljuset från en avlägsen galax, som mellan midnatt och gryning viskar sina hemligheter blott till mig, hemligheter som var gång gör byrålådan djupare och djupare. En natt ska jag krypa ner däri, och så försvinna härifrån. Kanske kommer ni att märka mig, likt en skrattande vind högt uppe under himlavalvet som snabbt rusar utåt
HÖSTSTÄMNING
När Orions bälte speglar sig i gläntans lilla tjärn, vid vars strand en gång för mycket länge sen en liten stuga låg, där blott en stengrund idag står, då kan den som äger öppet sinne se en vålnad vandra runt kring lämningen av det, som en gång var ett hem
THE WOMAN IN WHITE
What dreams are floating, ceaslessly, upon thy soul's most sea-like swell? Dreamest thou mayhap of men's embraces, manyfold, or dreamest thou of a chapel, hidden shyly, amongst cypress and fern, where starry heavens, painted lovingly, adorn the ceiling, and the deeds of years gone by hums, dirge-like, against the terrible onslaught that is Time?
RUMMET
Det finns ett rum i huset dit jag inte går.
Det finns ett rum i huset dit ingen har gått på tvåhundra år.
Det finns ett rum i huset där väggarna gråter om natten,
där minnen av smärta får till och med katten att fly ut i natten,
den natt som råder där utanför,
långt borta från rummet där väggarna gråter
och dit ingen har gått på tvåhundra år.
HÄNDELSE
På ängen bakom dungen, till hälften dold av mossbelupna träd, står en halvt förfallen lada, i vars ena fönster någon stod och såg på mig, när jag en kväll, vid skymningen, gick runt min barndoms minneslundar; men när jag väl kom fram fanns ingen där, och ingen hade heller trampat ned det höga, vilda gräset; full av tankar gick jag hem igen, och satte mig vid öppna brasan, för att minnas den gestalt som stått i den förfallna gamla ladan, till hälften dold av mossbelupna träd bak det ena fönstret och sett på mig
STRANDPROMENAD
Ur kvällens dunkel, i vars mjuka hjässa stjärnor sig ånyo spegla, stiga havens vilda myter fram, minnen som blott vågor och koraller känner; de viska om sedan länge glömda städer, nu dolda uti avgrundsdjup, dit ljusets spröda glädje aldrig når, en gång befolkade av väsen mänskligt öga aldrig sett; stigen ur de döda djurens eget gravkapell höjer sen korallen stämman sin, med vittnesbörd om långt förgången tid, gammal redan när den första ödlan såg sig stumt omkring. Ur detta nås jag av en insikt om att människornas tid är kort, och jag beger mig skyndsamt hem, där kärlek, ljus och värme ännu blott ett litet tag, förhindrar det förgångna att förena sig med framtiden.
AMID EXPLODING GALAXIES
Where galaxies collide and die in vain; where holes as black as hell fight only to deliver waves of X rays for many distant worlds to see; where walls of time an space do crumble, out there at the edge of Everything, I sit me down to eat a meal of corn, to read a book, wondering what that distant noise is all about. Cause I am dead, and therefore dead to all these things, that now and then comes crashing down around my ears again and again and again, signifying nothing
FRÅGA I NATTEN
månblomma,
du reflektion i isen,
var är din skugga nu?
A COMPLIMENT AT NIGHT
and to me,
you speak the voice of evening trees,
filled with wind and starlight
DRUMBEATS
Timeless beats the drums of passion,
never ceasing,
always pleasing,
timeless beats the drums of life
TO A CIRRUS CLOUD, AT DUSK
(a.k.a. The Red Kiss)
lingering,
like easterly Andromeda,
and the fragrance of the sky
reflected in your eye,
during
VÅRVISION
Rosor
av frostat glas
skimrar i aftonsolen,
just när vinden vänder
västerut
TIDEN
Vidare
går tiden
bortmed evighetens väg,
i fjärran doftar blommor
mystiskt
LJUDET
Ett stilla brus
följer mig om
natten
men det är bara stjärnors ljus
som omvandlas till vatten,
likt ett regn som bara faller
när nätterna är klara
ASTRONOMI I NYTT LJUS
i fjärran djup,
till vänster om den östra himmelssfären,
just där natten är som mörkast,
sjunger Andromeda ånyo sången om
den nya morgonen
ETT MINNESFLARN
Vinden
sommarnatten
skymningen som aldrig ville dö
och ovan mig,
med stjärnorna som mantel,
du
I SKUGGAN AV DET OBETYDLIGA
Sköte mot ande,
och i skydd av natten viskar vinden,
"det är hon som ropar,
kvinnan som är älskad,"
i skuggan av det obetydliga
EPIPHANY AT DAWN
When I look upon your face,
a certainty nesting in your eyes,
the sunrise sings Hallelujah
to a new-born day
INSIKT I DUNKEL
I brygghusets doftande dunkel, där slånbärsvin vittnar om fjolårets prunkande skörd, med jordgolvets stampade hårdhet inunder, far en underlig känsla som kallt fruset ljus igenom min själ; jag inser, i brygghusets doftande dunkel, där slånbärsvin vittnar om fjolårets prunkande skörd, att en evighet gapar omkring mig, att mitt i den trygga gemenskap som finns uti brygghusets doftande dunkel, där generationer utfört sitt dagliga värv, så rusar jag fram uti oändlig tomhet, måhända på väg emot något, eller bort från detsamma, det kan jag ej veta, där svarta vågor av ogripbarhet slår mot den strand som ingen kan nå eller ana, oavsett vilka vi är, och oavsett drömmarnas storhet och illdådens grymhet, slår svarta vågor av ogripbarhet hårt mot den strand som ingen kan nå eller ana, fastän jag står där i brygghusets doftande dunkel, där slånbärsvin vittnar om fjolårets prunkande skörd, och minnet av svunna epoker omkring mig viska sin hemlighetsfullaste innebörd
ALLTJÄMT
Långt bortom byn, ja, långt bortom ängar och dalar, i den värld som förståndiga människor kallar Den Enda, där råder blott dårskap och blind retorik, och ingenting tillåts att vara. Men här, i den värld som vi andra kallar Den Sanna, ja, här vaja alltjämt havre och råg under blånande skyar, och vindarna vet att finna sin väg till mitt hjärta. Här lägra sig doften av fräsch hyacint bland rosor som stått i ett sekel, och runt stugknuten hemma, märkt utav tiden, finns minnena kvar av de gamle, som odlat och plöjt de ängar och dalar, där havre och råg alltjämt frikostigt vajar, och vindarna vet att finna sin väg till mitt hjärta.
SJÄLAVANDRING
Mycket snart, då jag din make icke längre är, och inte mer kan andas jordens rika syre, kommer jag att se på dig ur vår ännu icke födda dotters mörka blick; kom då det ihåg, då du kysser hennes kind, när natten faller på, och oron färgar hennes sömn, att dina läppars mjukhet faller även på min själ. Låt dem då, helt lätt och andaktsfull, nudda hennes läppars oskuldsfulla renhet, på det att du må minnas närheten vi hade.
CLOUDS, IN MOURNING
Wherefore sighs the wind,
streaming down the face of heaven,
is it because life is but a fleeting dream,
and death an eerie, stretched-out scream,
its twisted lips as those of a demented clown,
doomed to drown
before a silent crowd,
stirring in discomfort?
MENTAL KONSTRUKTION
På svarta gondoler
står mörka gestalter
med sagor att berätta
som ingen vill lära
Se, bortom Månen,
ett mörkare mörker,
någonting kommer,
göm oss, min kära.
FÖRLORAD
i dig
ditt ansikte
din kropps närhet
till livet,
pulsen i din andning,
när den möter vårens ankomst
i Bretagne
PROLOG TILL EN TIDIG MÅNE
Vid älvens mynning,
på en kam av skum,
betraktar månens
spegling stolt
sig själv
AVSKED
under havens brusande diktning,
bak skyarnas dolda ridå,
samlas krafter som ingenting känner,
för att föra dig bort,
du min älskade, bort,
bort ifrån livets upplysta sal
DÖDEN, I ETT ANNAT LJUS
Tidens andning
mot din unga hud
får ytorna att
mogna
NATTLIGT FOKUS
som vore du av silke, eller
en svan besjungen utav Rilke,
ägnar sig min kyss
åt dig,
klockan elva på natten
PÅVERKAN
andas,
mot rosen,
låt den röra sig
i vinden
som uppstår
FRÅGA UTAN SVAR
skakningen
inunder mig
kom den ifrån dig
eller var det blott
en själlös rörelse i jorden?
KOLORERAD RÖRELSE
mot azurblå himmelshöjd,
den vitaste av svanar
EN GÅNG
Vid den sedan länge övergivna ladan,
på ängen mitt i nordanvinden,
minns jag det förflutna
VILD
Du
under fullmånen
naken
just när stormen tilltar
ÖDSLIGT
spindelväv,
tomt på byte,
blott vävaren
hänger däri
KVÄLLNING
i fjärran,
under skymningens befallning,
flyter horisonter samman,
likt älskande
BEHÄRSKAD SENSUALISM
Rakryggad
mot din välvda byst
andning söker motstånd
ÖMSA SKINN
i din närhet
omvandlas jag
till något bättre
VILDMARK
blå sammet mot lenaste hud,
ett möte jag aldrig kan glömma,
och ute morrar lodjur mot månen
med nosarna fulla av natt
DIMMA OCH DANS
när du rör dig mot mig,
som dimman över tjärnen
ser jag uppåt i förundran,
liksom fiskarna i djupet
ROSENKYSS
i rosentaggens skärpa
liksom uti kyssen,
andas livets gåva
likt en gåtfull
mosaik
VID NUETS KORSVÄG
under annorlunda skuggor
värjer sig gårdagen inför
morgondagens
dominans
LJUDET
Ett stilla brus följer mig om natten
men det är blott stjärnors ljus
som omvandlats till vatten,
likt regn som bara faller
när nätterna är klara
BEGÄRAN
sporra mig, i solstormens skugga,
så nästa norrsken vet
att möta styrkan
i min blick
HÖSTRYKTEN
därför viska skogen vemod,
ty höstens ankomst syns i
fjärran, likt en åldersfläck
på ynglingens en gång
så klara hy
ETT HIMLAFENOMEN
Din panna, förgylld
av solens gula kyss,
när du sträcker dig
mot ljuset
SOLREFLEXER I ETT ÖGA
ditt ansikte,
så nära mitt,
att solkattens ögon
gnistrar runt iris
EN KORT MINUT
under stjärnorna,
blott en minut,
men jag hör
evigheten
viska,
"kom."
ROSEN
Nu faller skymningen
och hösten
men rosens röda doft
består
ännu ett par timmar
viskar om natten
SPINDELDRÖMMAR
Dold i djupet av en gammal vägg,
bland åldrat trä och virke rikt på ådring,
drömmer spindeln spindeldrömmar,
om byten sprattlande i silvrigt nät
som sedan långsamt smälter, för att bli
en del av spindelns spindeldrömmar,
bland åldrat trä och virke, rikt på ådring
GRYNINGSBILD
sländans rörelser i soluppgången
genom vingen rinner ljuset
MÅNSKÄRA
i blåsig vårkväll,
på himmel färgad utav snabba moln,
vilar månskäran på himlafällen
HÖSTHIMMEL, MED STJÄRNOR
Mot nattsvart himmel,
nakna ekar,
deras grenverk
fyllda utav stjärnor
PÄRLEMOR
din hud, mot solen,
minner mig om musslans
dolda skatt,
beröring öppnar
dess lena yta
och återigen
lever jag
i dig
ÄLSKOG
se, natten binder stjärnor kring ditt hår,
din nakenhet en konsekvens av mötet
från igår,
och någonstans kring skötet,
rött och hett,
viskar jag, 'kom hit, nu är det vår.'
NÄR ORDEN TRYTER
ditt ansikte, och speglingen
i skogstjärnen därhemma,
är mer än jag förmår
att tala om
i öster stiger månskäran mot skyn,
det är höst och kvällning, men
mot tjärnens lugna yta
lyser alltjämt solen
åtminstone så länge
du står kvar
BLÄNDAD
för en kort sekund så trodde jag
att själva solen lämnat himlen
för att vandra i min boning,
men det var blott du,
som naken kom
emot mig
SAND
glittrar mot din bruna hud,
likt pärlemor, skimrande
i navelns mjuka dalgång,
tills havet sköljer bort
dess strävhet
FORMFULLÄNDNING I RÖTT OCH BLÅTT
ditt bröst, kysst av solen,
vilande i kupad hand, bland
vallmo och förgätmigej
JUVELEN
du,
omgiven av rosor
DU
i näsvingens välvda båge
speglas kyssen
EBENHOLTS
mörka kvinnor
naken hud
vintrigt landskap,
lavinen tvekar,
i stum beundran
TILL EN KVINNA
låt mig kyssa dina bröst
dess linjer, ner mot rosen,
så likt Dianas spända båge
NATTKYSS
när du kysste mig,
föll stjärnljuset likt regn,
och gjorde dina läppar
silvriga
VISKNINGEN
När du viskar
Jag Älskar Dig
andas ljungen honung
över hedarna
SEN
Kyss din älskade
såsom vinden smeker rågen,
likt daggen kysser rosen
som älvan vidrör ängen
likt penseln mot sin duk
KYSSENS HEMLIGA KAMMARE
dold bak dina läppars
rosenröda välvning
gömmer vi oss
för världen
PASSIONENS MATEMATIK
Vi två
plus natten
Fulländning
OKÄNT
I mörkrets inre rum,
en spegling av en rörelse,
det vagaste av rykten,
om något ingen känner
EN KYSS SENT OM NATTEN
Din kyss,
likt alabaster ros,
driven av en purpurvind
djupt in
mot mina läppar
ORD
rännilar
ord som
nedför bergen
rinner
långt där nere
havet
BÄRNSTEN I DINA ÖGON
det finns ett skimmer utav gult i dina ögons djup,
som om solen smält och funnit ro däri, dock är
det endast bärnstenen jag bär om halsen,
när jag böjer mig framåt för att kyssa dig
KYSSEN SOM BERÖR
jag lägger min kyss
mot din tungas sång
och vidrör ditt inre
ETT LJUD, EN BILD, EN SAGA
ljudet av ditt skratt
är som en klocka spröd,
som ringer in till aftonsång
från Vallmo-dalens lilla kyrka,
i sagan som jag skrev till dig igår
BEGÄR OCH BERÖRING
Berör vid min kropp
likt vinden rör vid molnen
och regnen skall falla
på din törstande jord
MARTINI FÖR SJÄLEN
du,
helt naken,
i sommarnatten,
med bleka stjärnor i ditt hår,
näsborrar i stolthet vidgade
och kärlekspoesi i munnen
KROPPSARKITEKTUR
du,
just nu,
under beröring,
den vackraste av broar
SINNESSTÄMNING
i morgonljuset
sjunger gryningen
om dig
så lik en blottad snäcka
EN TIDLÖS BEGÄRAN
låt mig lyfta tyngden av ditt vackra hår,
bort från nackens välvda kulle,
och nedlägga min kyss,
liksom en blomsterkrans,
just där hudens lenhet
minner mig om våren
SIDENHUD
siden möter hud
tycke uppstår
i mötet transformeras båda
HUD OCH HAV
när du klyver havet med din nakna kropp,
bland fiskars stumma ögon och tångens
rörelser, då vill jag simma med,
för att förena mig
med tången
NATTLIG BERÖRING
när auroran vidrör dina ögon,
knäböjer jag inför
fulländningen
FULLÄNDNING
under hänryckningens tid
höjer sig din byst mot
stjärnorna
TÄLJKNIV
låt mig tälja dig ett liv
i det vackraste cederträ,
i vars ådring du
kan leva
i ro
HÖSTANSIKTE
ditt ansikte, mot oktoberhimlen,
och Karlavagnen följer din profil
mot bröstet, där Pleiaderna
vilar i halsgropens skugga
LÖFTET
även som död,
ska jag vid din sida gå,
och vi ska tala med varann,
och även om du inte hör mig,
så vet du vad jag svarar,
så då svarar du tillbaka
och om någon ser dig, ska
de förundras över den skugga
som rör sig, strax bakom,
och som inte är din egen
TYSTNADENS BLÅ ÖGON
efter nattens rituella helighet,
blott tystnadens blå ögon,
när du ligger där, helt stilla,
och ser på mig
HUR DU KYSSER
som när östanvind och västanvind,
befriade från vinterns långa dvala,
möts i blomsterängens sköte,
och frömjöl sveper över
fjärilsvingar vida,
som vågor över
frostat glas
BLÅTONING MOT RÖTT
Då, skymningens blå lutning
och bröstens stolta välvning
ned mot dina nakna fötters
färd fram till min bädd
Sedan, nattens röda fulländning
GULDHÅR OCH SILVERMÅNE
där går en flicka med guldgult
hår,
hon tar månen i hand varthän hon
går,
där går en flicka med guldgult
hår,
hon dricker månljus i silvrigt
snår,
där Näcken till dans bjuder upp sin
flicka
måhända bjuder hon honom att
dricka
av det silvriga månljus hon bär i sitt
hår
LEENDET
jag älskar när du ler,
då blomma ängsull
på din vänstra
skuldra
och på
din
högra
den allra
rödaste vallmo
DEN VACKRASTE MUSIKEN
dina andetag, om natten,
helt stilla,
efteråt
HOPP
karmosinröd,
din kärlek,
mot framtidens blå
horisont
KÄRLEKSVIND
Nu rusar vinden snabbt igenom gräset,
likt ynglingen på väg till flickan sin, och
bruset stiger upp mot trädens kronor,
som svarar med att viska ömt tillbaka
SAFFRANSHONUNG
Jag vill ha din mun, färgad utav honung
tappad i Bretagne, vill känna sötman
på dess hud, fuktad av din tunga
doppad uti saffran
Ock se, hur våra lemmar skälver,
så lika rosenblad som rör sig mot
en sunnanvind, en morgon
i Bretagne
RÖTT MOT BLÅTT
skymningssolens blodljus
flödar över havets
blånad
en gata utav rosa rodnad
leder bort från stranden
rakt mot solen
låt oss gå på vattnet,
du och jag, rätt in
i ljuset
MINNE
Jag sitter på min vind, förtrollad utav höst,
och minns när molnen gjorde dag till natt,
den där sommaren som var så rik
på åska
LOOK AT ME WITH PASSION
let your loving eyes undress me,
like fall disrobes the tree
TILL EN KVINNA
låt mig kyssa barmen vit,
dess linjer, ner mot rosen,
så likt Dianas spända båge
EXODUS, FRÅN DIN HETTA
Efter natt som sövts till ro,
lämnar jag din bädd,
helt tyst,
att söka svalka uti mörkrets
återhållna stillhet
KÄRLEKENS FÅGEL
Ack, du stolta kärleksfågel,
flyg så högt du kan,
flyg till Samarkand
över snö och sand
Skydda kvinnor, sorgetyngda,
svep dem in i vingar vida
skyl dem från all världens
onda
Bli ej vingklippt
kärleksfågel,
ge oss alltid rätt
att röra dina vita vingar
STALAKTITER
kall sten
rörelse i mörker
tidens stillsamma paroxysmer
någonstans långt borta
förundras vi
BILD, BARA
så små, dina händer,
kupade kring näktergalens sång,
just när våren övergår i sommar,
och poeten famlar
efter ord
I SKOGEN OM KVÄLLNINGEN
I bruset från skymning tas steget från nutid till dåtid, och jag ger mig skogens gåtfullhet hän, den skog där skuggorna viska om stigar där ingen på sekler har gått, och om landet Långt Borta Och Nära, dolt mellan åldrande ekar, där dimmorna glider som mystiska skepp, och där mossklädda klippor minns saker som självaste Näcken har glömt. I skydd utav regnet försvinner jag djupt in i sagornas brus, där någonstans långt bort i fjärran Pans flöjt höres spela, dock endast för mig, för alla ni andra, ni hör bara vinden. Och glömsk utav sagans förtrollning löses jag upp, min kalla lekamen av tjärnen uppslukad, med själen befriad att utforska allt det som övrigt är. Och kanske en natt, att mitt skratt ni kan höra, långt borta och fjärran, när vinden på stjärnljus tycks bära, men ändå till synes helt nära.
TILL DIG
så ställ dig nu invid Alhambra,
Taj Mahal liksom Egyptens
pyramider, och se dem
blekna och försvinna,
likt morgondimman,
inför den storhet
som är du
TYST BUDSKAP
stumt skrider molnen över blåtonad sky
men talar ändå så mycket om tiden,
där uppe i kvällningens riddarsal
DE REDAN DÖDA
och bland skuggorna
lever de redan döda,
helt nära de ännu
ofödda
DRÖM
honungsmorgon
vid ungdomens källa,
din närhet,
likt ett vaktelägg
förgyllt med bladguld
HÖSTBILD
i stjärnljusets vagga
slumrar dagen in
likt rosorna
vid min älskades grav
KVINNOBÖN
Rör mig mjukt
med öppen hand
Rör mig sedan
med respekt
eller rör mig
inte alls
VÄDJAN
pärlemor och saffransbröd,
färga dagen ljus och rik, så
att timmarna mot natten
minner mig om mötena
jag aldrig någonsin
vill glömma
FRÅGA
Du morgonrodnad,
vill du följa mig längs landsvägen idag,
mellan ängar gröna och lundar sköna,
så vi kan språka, du och jag,
om det som en gång varit?
BÖRJAN
Likt en fjällbäck om våren,
din kroppsnära rörelse,
mot ljuset
DEN INGEN SER
livet
för så många,
likt en biroll
i en stumfilm
ingen sett
DET INGEN VET
i skuggan av det stora sveket
vandrar jag
i dunkla landskap
FJÄRILSTUNGA
En vinindränkt oblat,
din kyss,
berusande
TILL ETT ANNAT ANSIKTE
som stjärnljus,
fångat i en bägare av glas,
där välvda linjer andas liv,
och mina händer
önskar känna
pulsslag
MINNEN
vind mot kind
sällsam närhet
stark och inte lite farlig
naturens känsla för beröring
minner mig om veckorna med
dig
MÖRKRETS GÄRNINGAR
Sänk nattens mantel ned,
som vinet mot vår tunga
så att ingen annan ser
det jag därefter
gör med dig
UDDA MÖTE
"Varthän går stegen, främling, så hastigt från den gamla kyrkan invid eken, just där dimmor alltid synes röra sig?"
"Jag kan ej svara dig på det, för jag dog igår, och har så svårt att se, i mörkret som nu ständigt omger mig. Och mullen lockar ej, fast det är där som jag nu hör hemma. Hjälp mig hitta hem igen, familjen alltjämt på mig synes vänta, för jag vill återse de kära och de nära, blott en enda gång."
"Sorgesamma äro dina ord. Själv är jag sedan länge död, men har inte hittat vägen hem till graven. Ensam är den dödes vandring, likt minnen ingen härbärgerar."
I ett dystert landskap, klätt i tidig vinterskrud, invid en liten landsortskyrka, finns åter endast vinden.
STORMCLOUDS
in the east
where the heavens touch the land
there are rumours of a coming storm
among the trees
and they run for cover
in the knowledge of their roots
going deeper than the evil ways
of men
DET GYLLENE SKINNET
dina rörelser
i tid
och
rum
INTIMITET
reflexen i ditt öga,
mitt ansikte,
helt nära
VAD VACKERT ÄR
din hud
under månen
ditt ansikte
mot solen
din kropp
mot handen
din själ
mot min
KÄRLEK, IGEN
Det regnar kyssar på din
bröstkorgs välvda kulle,
mot byst och sköte rasar
händers vilda vind,
mot stjärt och nacke drar
liksom en skogsbrand fram
och lämnar hetta kvar som
regnet inte förmår
dämpa
FÖR DIN VACKRA NAVELS SKULL
låt mig fylla din navel med myter ifrån fjärran land,
med myrra och absint, med pärlor och jasmin,
sedan smeka hudens närhet med händer fulla
av musik, för likt din navel är du djup och
vacker, som en havets snäcka,
slipad utav tiden
TURNING POINT
And in the tenth day of the seventh month,
the demons in Hell rebelled against
the cruelty they had to perform,
and sent Hell to collide with
the hypocrisy of Heaven
toppling crystal thrones
and angels wings,
and all souls
were freed to roam the other planes,
leaving God and Satan to
their tiresome debate.
INGENTING
är inget
får inget
ger inget
vet inget
fick inget
inget är det enda
den som inget fått
kan ge
ingenting
absolut ingenting
någonsin
AFTONRODNAD
vid solnedgångens tysta dån,
när dagen distanserat sig
vid ingången till natten,
synes mig din kyss
än rödare
DET ABSOLUTA
smek mig med din måne
fyll mig med din sol
tämj mig med din västanvind
bind mig vid dess grind
ge mig av ditt regnbågsljus
och fukten i din jord
så att jag vet vad närhet är
SÄLLSAMT MÖTE
"Är du helt normal?" frågar jag
"Nej," svarar hon, "blott paranormal,"
och svävar ut genom väggen.
BARA EN KÄNSLA, EN BILD
sinnligt
kvinnligt
obestridligt
älska mig stark
i månljusets skugga
JAG VILL SE DIG NAKEN
jag vill se dig naken
när du fäller stora eken,
se muskler spela under gyllne hy
jag vill se dig naken
när du slaktar inför hösten,
se näsborrarna vidgas i triumf
jag vill se dig naken
när du putsar dina fönster,
se glaset speglas mot din rena hud
jag vill se dig naken
när du dansar under månen,
pulsen dominera rytmen i din kropp
jag vill se dig naken
när vi älskar med varandra
och veta att ingen är som du
ALLTJÄMT
Långt bortom byn, ja, långt bortom ängar och dalar, i den värld som förståndiga människor kallar Den Enda, där råder blott dårskap och blind retorik, och ingenting tillåts att vara. Men här, i den värld som vi andra kallar Den Sanna, ja, här vaja alltjämt havre och råg under blånande skyar, och vindarna vet att finna sin väg till mitt hjärta. Här lägra sig doften av fräsch hyacint bland rosor som stått i ett sekel, och runt stugknuten hemma, väl märkt utav tiden, finns minnena kvar av de gamle, som odlat och plöjt de ängar och dalar, där havre och råg alltjämt frikostigt vajar, och vindarna vet att finna sin väg till mitt hjärta.
EN LÄNGTAN
i månadsskiftet mellan sol och måne,
då Tiden vilar på sin tron av ametist
och rosentry, då kommer kvinnan
som jag väntat på, ända sen den
dagen min placenta sa "adjö,
och tack för mig"
KÄRLEKSTRÄDET
ta mig,
beskär mig,
och förädla mig,
ta mig med till alpens topp,
hämta havets sälta till min mun,
se bröstens stolthet röra sig i havet,
med vårtor hårda utav liv och lust, plöja väg
mot sandsten och korall
SANNING
Pollentid är kärlekstid
i vinden sjunger längtans röda fågel
och i maskrosbädden famnar vi varann,
liksom fjärilsvingen blomman
VEM?
hur kunde någon ana
att glittret uti dina mjuka ögon
var paljetterna i Afrodites bröllopsskrud?
Vem kunde säkert veta
att stormen som drog fram i natt,
var sprungen ur den kärlek som du gav åt mig?
Vem kunde gissa att lidelsen jag länge känt
inget annat var än dina andetag,
som dröjt sig kvar i rummet?
SPEGEL MOT SPEGEL MOT SPEGEL
i polerade ytor
faller verkligheten ned
mot gränslösa djup
ROSA KYSS, VIT HUD
dimman
mot din
panna
i gryningen
NEDÅTBÖJD KYSS
böjd av det vinddrivna regnet,
böjer sig blomman
för att kyssa gräset
i frikostig underkastelse
TILL NÅGON
sällsam är din sång
då den samsas
med din dans
där huden
vidrör marken
NATTLEK
i nattlinnets böljande vågor
försöker du var natt att
gömma din kropp
men händernas enträgna
sökande
finner dig ändå till sist
DARK ECSTACY
bring out both whip and chain
to help me find, through pain,
that light which dwells
within the dark
DET EVIGA REGNETS DAG
den dagen du försvann,
ej längre redo att förhandla,
började det regna
på själens takterass
och nu är det översvämning
i källaren
HETTA OCH SVALKA
när dina bröst stolt talar om
för mina händer att de finns,
så sakna även de största floder
vatten nog att svalka mig
NÅGONSTANS
någonstans
mellan orgasmens skri
och gäspningen
tappade vi bort varann
ENKLA TANKAR
vad tänker snäckan, dold
i sitt privata skal?
vad tänker musslan, i rustning
fylld av pärlemor?
eller maneten, vars själ sägs
mest bestå av vatten?
till dessa säger jag:
låt haven sjunga sången om de stora djupen,
samt om tidens tunga puls, och låten er bli
uppfyllda därav, ty allting annat
är förgängligt
EN KVÄLL I TIMMERKOJAN
någon knackar på min dörr
fast jag ensam är i skogen
något knackar på min dörr,
och trädens klungor
andas skymning
DIE FRAUE OHNE SCHATTEN
hon är så ensam
att till och med skuggan
tar en egen buss hem
I TJÄRNENS DJUP
när nattens stjärnor
speglar sig i tjärnen
rör sig någonting i dyn
och tänker efter
DRÖM
i gryningsljuset,
någon gång uti september,
drömmer blommorna
om livet efter detta
VÅRSÅNG
under björkens unga lövbrokad,
där vind och solljus leka fritt,
drömmer jag om kärleken,
och själen min blir ett
med björkens
SAKNAD
svart vind över frusen sjö
någon gång runt midnatt
SNÖFALL
långsamt falla snökristallerna,
likt stjärnor i en ändlös rymd,
kanske på väg ifrån
eller på väg emot
något
MÅNKYSS
runt månskäran
vilar kvällningen
likt kyssen
mot din mun
SARKOFAG
i sluten sarkofag
längtar den som en gång
var
efter friheten att andas
OCH GUD SADE TILL KVINNAN
"klä dig blott i solljus,
gör det till din bröllopsskrud,
och visa världens folk
Mitt sanna Jag"
EN DRYCK, ETT RUS
en kyss ifrån dig
en sommarnatt, när
åskvädren mumla i öster,
och årstidens stjärnor
oblygt ser på
LUX AETERNA
överallt, och alltid, men
alldeles särskilt
uti blommorna om våren,
vilar stjärnors stoft, ett budskap
om att du och jag och allting annat,
stöpts i döda stjärnors
ljus
OVÄLKOMMEN NÄRVARO
Står ensam i ett ödehus,
jag vet att ingen följt mig
hit, och att ingen gått på
detta golv på många år.
Ändå andas någon
strax
invid
BILD
älska mig stark
bland månljusets
skuggor
FÄRGSPEL
Svart man, vit kvinna,
röd passion
utmanar svartvita gränser
THE BEGINNING
then,
softly,
we
touch
SKOGSVANDRING
Bland träd, gräs och stenar, och åldrade grenar, där vinden hörs viska en dikt om sig själv, i en värld utan vare sig rik eller arm, fjärran ifrån både strid och larm, där lägger min kropp sig att vila. Men i solrusig glänta något ses blänka, ett kvinnoansikte fagert och ljuvt, med lemmar så fina att ingen poet dem rättvisa gör; till henne jag går för att möta mitt öde, och snart ni skall finna ben, ack så vita, bland träd, gräs och stenar, mellan klippor och grenar, med dödskallens smil som bevis för exil, och att jag en gång för alla har vänt eder ryggen
MYSTERIUM
cikadorna sjunger i gryningen,
Orion vandrar på himlafäll,
i haven drömmer valarna
om en för oss
okänd gud
THE MEETING
when circumstances stole your
clothes away,
I felt life grow bold,
allowing circumstances
do the same to
me
afterwards,
fullfillment
KROPPSARKITEKTUR
du,
just nu,
under beröringens solljus,
den vackraste av broar
SINNESSTÄMNING
i morgonljuset
sjunger gryningen
om dig, så lik
en blottad
snäcka
VÖRDNAD
när din nakenhet
förkastat
tyget som dig
fjättrat,
håller rummet
andan
EN HÖSTBERÄTTELSE
mellan trädens stumma altargång
viskar dimmorna om
den
som kom en gång,
för
att sedan försvinna
under stjärnorna
spårlöst
DÖDEN FÄNGSLAD
Spindlar, fångade i egen
väv,
vajar lojt i
nordanvinden.
HOPPFULLT
I frusen driva, dold i snö,
skrattar blomman i
triumf,
väntande på nästa vår
NOCTURNE
Fjädermoln i skymningsljus,
tiara över Jordens hjässa.
En nattvind klingar
svagt,
Likt stillsam
aftonmässa
ROS I SPRUCKEN SPEGEL
Ur stjärnljus föddes jag,
en ros av jaspis-glas.
se mig i era spruckna speglar,
ni som skrudar er i gråa dimmor,
och tror er kunna skåda solens ljus
i ansiktslösa maskars blekhet
ENKELHET
I en vattenpuss
Om natten,
Speglas rymden,
Liksom katten
SPÖKHISTORIA
I tystnat ödehus, i åldrig skog,
längst bort i smutsbrun korridor,
bak dörr som i ett sekel varit stängd,
väntar någon på min ankomst.
PLEJADERNA
Högt ovan vinterstumma ängar
glittrar ögon isblå, till antal sju.
Barnen vaknar, pekar, säger
tyst, "där dansar De Blå
Systrarna igen"
STUMT VITTNE
I grånat höstgräs
talar döda humlor stumt
om den vår som gått.
REGNTUNGA ORD
Regn
Jag läser
Ur sidorna
stiger ljudet
av andra regn
i vars gråa dis
någon just öppnat
en helt annorlunda bok
där ännu ett vårregn börjat falla
EN TIDLÖS BEGÄRAN
låt mig lyfta undan tyngden
av ditt vackra hår, bort
från nackens välvda kulle,
och nedlägga min kyss,
liksom en blomsterkrans, just
där hudens
lenhet minner mig om
våren
NÄRVARO I NUET
under din kärleks rosa mantel
vilar jag,
glömd av igår och likgiltig
för i morgon,
värmd av din kärleks rosa
mantel,
vävd utav din levande
hud
FÖRLUPEN FJÄRIL
i tron att flingorna är dess
syskon
går den för tidigt väckta
fjärilen,
likt ett förvirrat
mumintroll,
förlorad i
snöstormen
RYKTESSPRIDNING
i stormens
spår
spirar
rykten
om den vår
som kommer
nästa år
SIDENHUD
siden möter hud,
tycke uppstår,
i mötet transformeras
båda
BERÖRINGSSKRÄCK
När Döden viskar "kom med mig ,
följ mig bort till fjärran land",
så ropar kvinnan,
gammal sedan många år,
"ta äntligen min oskuld bort,
ty jag var rädd för närhet."
Men Döden känner inget alls,
ens när Han spelar schack,
så han tar blott sin lie fram,
och svingar den.
Men, se, jag tror nästan att
Han ler en smula
LJUS OCH GLAS
när ljuset kysser
mosaiken
och färgen fyller
det
sakrala
rummet,
skimrar
Kristi
ögon
ÅTERFÖDELSE
...och ut ur
skuggorna..
kom du
helad
för
att
åter
känna
TYSTNADEN TALAR I SKUGGORNA
bland skuggorna,
där ljuset inte
ropar,
en sällsam
stillhet
EROTISK ARKITEKTUR
med begärets starka virke
bygger vi, med våra kroppar,
ånyo erotikens arkitektur
KONTRASTRIKT
ogripbart,
universums
tysta mörker,
så olikt
leendet i dina ögon
SKUGGBERÄTTELSE
i minnets citadell
bär även skuggorna på berättelser,
även
skuggorna,
ja,
även
skuggorna
KÄRLEK
solvind
vårvind
båda ramar in ditt hår
och mina händer
när de formar ett hjärta
bakom din nacke